Lite bilder och intryck från Klätterhallen i Norrköping

Vi var alltså i Norrköping i vintras. Hondendär, barnen och jag. Egentligen åkte vi dit för att hälsa på min gamla kompis - och barnens idol - Lars, som jag klättrade väldigt mycket med för sisådär 10-15 år sedan.

Lars och jag har sedan hållit kontakten och vi umgås sporadiskt. Jag ser honom som en "broder från en annan moder" och på tiden då det begav sig lärde jag mig mycket om klättring av honom. Numer ses vi alltmer sällan (tyvärr).

Nåväl - i Norrköping ligger klättergymmet "klätterhallen" och eftersom vädret inte tillät klättring utomhus (vid Ågelsjön - som annars brukar vara dit vi åker och klättrar), fick det bli en dag inomhus. Här kommer lite osorterade, men förhoppningsvis inspirerande bilder.

Dottern på en av de höga väggarna. Hondendär säkrar. Mot väggen står kompisen Lars lutad.

Lillkillen vid toppen

Dottern i bouldergrottan

Det är roligt att klättra!

Dottern vid toppen

Gästblogg: "Hon den där" om att börja

Jag är hon den där. En rätt otränad, höjdrädd och skeptisk tjej. Jag får handsvett bara av att stå på en pall. Broar, högt belägna balkonger och annat högt är riktigt läskigt. Det är ödets ironi när jag träffar en man som lyser upp inifrån när han pratar klättring, berg och höga höjder. Men å andra sidan, ska man prova något som ger en stora skälvan så ska man göra det med någon som 1) är rädd om mig 2) är bra på det man ska prova och 3) har oändligt tålamod med ens skrala mod.

Första gången vi skulle prova på kom jag ca 2-3 meter upp på väggen, tyckte det var så där och fick ont i händer, armar och ja, hela kroppen. Kände mig dessutom som om jag var smidig som en kossa när jag såg vissa som nästan rann uppför klätterväggarna. Kände mig lite töntig när jag stod nån meter upp och pep ”måste ner” och det kändes som om ”alla” tittade på bara mig. Det gjorde de inte men ni vet hur det kan vara? Det kan väl sammanfattas med ett ok. Det var ok.

Nästa gång ville barnen vara med, jag engagerade mig mer i att hålla ett öga på dem, hålla reda på Festisen och klätterprylarna samt minimera användandet av kritpåsen. Det var kul och jag kände mig mer som om jag hade koll på läget denna gång. Klättrade inte men hade en rolig dag, det var kul med barnens entusiasm och jag kände mig mer peppad att komma tillbaka.

I söndags var vi och klättrade inne igen, vädret tillät inte annat och det var inte så mycket folk på Klätterverket som det varit innan. Barnen kände sig mer hemma, hade egna klättergrejer (födelsedagspresenter) och klättrade mer, högre och bättre. När han frågade om jag inte ville klättra så for fan i mig lite och jo, jag ville klättra. På det bara, den enklaste leden och vips, utan att jag riktigt tänkte på det var jag rätt högt upp (han påstår 7 meter, jag tror han överdriver för att vara snäll). Barnen tjoade och kom med goda råd, fnisset var inte långt bort när femåringen pep ”räta på benen Filippa”. Och plötsligt kändes det kul. Riktigt roligt. Tog mig ner igen (man ska ju inte överdriva) och vilade lite med att öva på att säkra barnen när de klättrade. Sedan var det min tur igen. Lite högre, lite enklare och det kändes som om jag plötsligt fattat hur det funkade. Jag ska inte skryta, är ingen mästerklättrare på något vis men jag tycker det är rätt kul. Det går bättre och bättre. Den här gången verkar jag använt rätt teknik för jag har ont i vaderna, fotlederna och rumpan. Svindeln finns där men jag litar mer på selen, repet och förstås han den där som säkrar mig.

Vill och ska lära mig säkra för att även ägaren av bloggen ska få klättra, han tycker det är roligt vilket syns och han är en sån där som ser ut som han rinner uppför när han klättrar. Kan tänka mig värre saker än att stå och observera honom då.

Nu återstår att se hur det är att klättra ute. Och förstås klättra Mount Everest. Det verkar vara ett familjemål även om jag förespråkar Kilimanjaro istället. Värme och giraffer är bättre tycker jag.

Söndag på klätterverket!

Så - söndag. Tid för andakt. "Vilodagen" för vissa. I vår familj betyder emellertid söndag "klätterdag".

Då vädret varit lite skakigt med växlande regnighet blev det en liten tur till klätterverket i sickla. 

Packat och klart! Dottern bär givetvis sin egen klätterutrustning i ändamålsmässig ryggsäck! 

Redan vid de första turerna märktes att idag var en dag för stordåd!

Sonen klättrade också på ovanligt högt!

"Rock" som i "rock n roll" eller "rock hard"?

Dottern toppar ur sin första led på verket!

Och sonen ligger inte långt efter!

Det kännssom om det lossnat för oss allihop! Det går bättre och bättre för alla inblandade, vilket känns väldigt skönt. 

Nu måste vi ut snart också, så vi får testa hjälmarna! 

Hur beskriver vi vad vi klättrar på?

Har ju försökt skriva om definitioner av klättring förr, men då inriktat mig framförallt på terrängen man klättrar i och hur man ser på sin egen stil.

Men klättrare har ord för att också beskriva själva klätterleden. Inte hur svår den är, men hur grundförutsättningarna är. Hur mycket det lutar. Åt vilket håll det lutar osv. Låt mig ge de vanligaste exemplen:

En klätterled som lutar vertikalt, rakt upp i det närmaste 90 grader från markplanet kallas vägg. Ganska logiskt, eftersom den ser ut som just en vägg. En rak - lodrät led. (Det här är vad folk som inte klättrar brukar beskriva fast från toppen räknat- som "stup".

En klätterled som lutar mindre än vertikalt (en uppförsbacke, liksom, även om den är brant) kallas på klättriska för sva, eller ramp. 

Leder som lutar mer än vertikalt (alltså "utåt" åt fel håll, från klättraren räknat) kallas överhäng - dvs Klippan hänger ut, över klättraren. Sådana leder kräver ofta mer styrka och bättre teknik eftersom man vid ett felsteg inte kan pendla längs Klippan, utan ut från den. 

Leder som fortsätter att vara överhängande, och väldigt kraftigt (såsom i parallellt med marken) kallas logiskt nog för tak. Om man tycker överhäng är tunga att klättra (och det gör man) är tak om möjligt ännu bökigare. 

Om man klättrar som i ett hörn (insidan av två väggar som möts) kallas hörnet dieder, medan om hörnet i stället klättras så att säga "på ryggen" på utsidan kallas det för kam eller pinackel. 

Klättrar man i olika rännor brukar dessa kallas för skorsten om man kan nå från ena sidan av rännan till den andra på något sätt. Är det större rännor vi pratar om, vid t.ex. alpin klättring brukar det kallas couloir.

Så - några fler ord att lägga till din klätterordlista! 

Ett till sådant där tröttsamt inlägg om klättring med barn...

Vi har firat födelsedag i veckan. Dottern fyllde nio år och blev helt plötsligt stora tjejen. Det i sig själv känns lite konstigt - att min dotter som velat bestiga mount Everest hela sitt liv - och som fått svaret "när du är myndig - då får du göra som du vill" faktiskt nu är halvvägs till just den där dagen!

Nåväl - det var egentligen en annan grej jag tänkte skriva om. För jag känner att något slags motivering till varför jag klättrar (vidare) med mina barn tycks behövas. 

För i födelsedagspresent fick dottern sin egen klätterutrustning. Något som tydligen är provocerande? 

Jag får frågor som "HUR kan du låta dina barn klättra på det där sättet?" Och "man måste ju vara rädd om det finaste man har - tänk om något HÄNDER?"

Och jag känner att jag måste förklara mitt synsätt här lite:

Jag tror nämligen såhär: alla barn klättrar. Alla barn klättrar i träd, på stenar och i klätterställningar, på tak, på stegar och allt möjligt. Mina barn är inget undantag. Och visst - klättring innehåller ett mått av objektiv fara, oavsett hur och var man klättrar. 

Men jag kan ju inte gärna förbjuda dem att klättra? Då kommer de ju bara att klättra när jag inte är med? 

Jag ser det därför faktiskt som något av min plikt som förälder att vara med. Att peppa. Stötta. Visa. Instruera. Så att klättringen kan vara så säker som möjligt.

Jag ÄR rädd om mina barn. Det är därför jag ger dem klätterutrustning. Så att de har egna hjälmar, egna selar, egna karbinhakar. Så dels - att jag vet att de har rätt grejor (som är utprovade till just deras kroppar)  - och dels att de lär sig rutinen: "när man klättrar ska man göra det så säkert som möjligt". Då ingår det att man har - och kan använda - den utrustning man behöver. 

För klättring är roligt! Och klättring är nyttigt för barn! Och klättring för oss - som familj - närmare varandra! 

Minnen av is

Hittade i gömmorna den här gamla videon - från en vinter för några år sedan (2004-2005) då kamraterna Magnus och Erik och jag var som mest aktiva med vår isklättring. Den visar några scener från de lokala klipporna i nackaområdet. Blev lite nostalgisk. 

Det skall nog mest ses som "roligt för oss som var där", men som sagt - vill man se att det faktiskt FINNS isklättring, vintertid, i Stockholm kan man ju kolla in den för historiska referenser.

Klättringen är i de här klippen gjorda på "svartputtsklacken" i Orminge och på Finnbodafallen.

Årets första riktiga uteklippklättring med barnen.

Vid basen av Boovägsklacken

Kristi himmelsfärdsdag. Ledig från jobbet. Barnen och jag har pratat om Göran Kropp, så idag ville barnen göra en Kropp-inspirerad dag - med cykling och klättring.

Äventyret kunde följas på Twitter - i realtid - under taggen #klätterexpedition men i korthet tog vi alltså hojarna till boovägsklacken och hade årets första uteklätterdag tillsammans.

Selar på!

Boovägsklacken är inte så hög (ungefär 5 meter) men bitvis brant så klättringen utfördes ändå med vissa försiktighetsåtgärder. Som att ha hjälm och sele. 

Vid insteget

Efter lite förberedelser kunde vi klättra.

Hård klättrare vid usteget.

Och på toppen görs sedvanliga klätterposer! :-)

Tummen upp! Topptecken!

Tummen upp!

Allt som allt en skön liten utflykt. Inget avancerat, men ett litet äventyr tillsammans - så som klättring med barn ska vara!