Lite bilder och intryck från Klätterhallen i Norrköping

Vi var alltså i Norrköping i vintras. Hondendär, barnen och jag. Egentligen åkte vi dit för att hälsa på min gamla kompis - och barnens idol - Lars, som jag klättrade väldigt mycket med för sisådär 10-15 år sedan.

Lars och jag har sedan hållit kontakten och vi umgås sporadiskt. Jag ser honom som en "broder från en annan moder" och på tiden då det begav sig lärde jag mig mycket om klättring av honom. Numer ses vi alltmer sällan (tyvärr).

Nåväl - i Norrköping ligger klättergymmet "klätterhallen" och eftersom vädret inte tillät klättring utomhus (vid Ågelsjön - som annars brukar vara dit vi åker och klättrar), fick det bli en dag inomhus. Här kommer lite osorterade, men förhoppningsvis inspirerande bilder.

Dottern på en av de höga väggarna. Hondendär säkrar. Mot väggen står kompisen Lars lutad.

Lillkillen vid toppen

Dottern i bouldergrottan

Det är roligt att klättra!

Dottern vid toppen

Gästblogg: "Hon den där" om att börja

Jag är hon den där. En rätt otränad, höjdrädd och skeptisk tjej. Jag får handsvett bara av att stå på en pall. Broar, högt belägna balkonger och annat högt är riktigt läskigt. Det är ödets ironi när jag träffar en man som lyser upp inifrån när han pratar klättring, berg och höga höjder. Men å andra sidan, ska man prova något som ger en stora skälvan så ska man göra det med någon som 1) är rädd om mig 2) är bra på det man ska prova och 3) har oändligt tålamod med ens skrala mod.

Första gången vi skulle prova på kom jag ca 2-3 meter upp på väggen, tyckte det var så där och fick ont i händer, armar och ja, hela kroppen. Kände mig dessutom som om jag var smidig som en kossa när jag såg vissa som nästan rann uppför klätterväggarna. Kände mig lite töntig när jag stod nån meter upp och pep ”måste ner” och det kändes som om ”alla” tittade på bara mig. Det gjorde de inte men ni vet hur det kan vara? Det kan väl sammanfattas med ett ok. Det var ok.

Nästa gång ville barnen vara med, jag engagerade mig mer i att hålla ett öga på dem, hålla reda på Festisen och klätterprylarna samt minimera användandet av kritpåsen. Det var kul och jag kände mig mer som om jag hade koll på läget denna gång. Klättrade inte men hade en rolig dag, det var kul med barnens entusiasm och jag kände mig mer peppad att komma tillbaka.

I söndags var vi och klättrade inne igen, vädret tillät inte annat och det var inte så mycket folk på Klätterverket som det varit innan. Barnen kände sig mer hemma, hade egna klättergrejer (födelsedagspresenter) och klättrade mer, högre och bättre. När han frågade om jag inte ville klättra så for fan i mig lite och jo, jag ville klättra. På det bara, den enklaste leden och vips, utan att jag riktigt tänkte på det var jag rätt högt upp (han påstår 7 meter, jag tror han överdriver för att vara snäll). Barnen tjoade och kom med goda råd, fnisset var inte långt bort när femåringen pep ”räta på benen Filippa”. Och plötsligt kändes det kul. Riktigt roligt. Tog mig ner igen (man ska ju inte överdriva) och vilade lite med att öva på att säkra barnen när de klättrade. Sedan var det min tur igen. Lite högre, lite enklare och det kändes som om jag plötsligt fattat hur det funkade. Jag ska inte skryta, är ingen mästerklättrare på något vis men jag tycker det är rätt kul. Det går bättre och bättre. Den här gången verkar jag använt rätt teknik för jag har ont i vaderna, fotlederna och rumpan. Svindeln finns där men jag litar mer på selen, repet och förstås han den där som säkrar mig.

Vill och ska lära mig säkra för att även ägaren av bloggen ska få klättra, han tycker det är roligt vilket syns och han är en sån där som ser ut som han rinner uppför när han klättrar. Kan tänka mig värre saker än att stå och observera honom då.

Nu återstår att se hur det är att klättra ute. Och förstås klättra Mount Everest. Det verkar vara ett familjemål även om jag förespråkar Kilimanjaro istället. Värme och giraffer är bättre tycker jag.

Klätterdag med barnen

Så kom då lördagen då det skulle klättras. Vi åkte till klätterverket och träffade hondendär och två nya klätterbekantskaper, E med dottern S.

Tänker inte skriva så mycket om det just nu - för det är fortfarande väldigt mycket intryck att smälta, men här kommer i alla fall några bilder.

Dottern på första klätterleden för dagen.

...och på ett överhäng.

Sonen bouldrar upp i taket!

Sonen på klättervägg.

Sonen bouldrar på "lilla klätterväggen". Roligt att klättra, men ännu roligare att hoppa ner!

Pappa! Nu måste DU prova att klättra efter mig i taket!

Eftersom E var med fick jag för en gångs skull också lämna backen. Lite topprepsklättring. Skoj!

Dottern bouldrar.

Efter dagen på klätterverket utspelar sig sig denna konversation hemma:

"Pappa - nu när jag varit på klätterverket vill jag klättra på något större, utomhus!"
- Vi kan ta en tur till Kulberget om ett par veckor...
"Jag tänkte mer på Mount Everest!"
- Men gumman, det är väldigt högt... Du kanske ska försöka på något lägre först?
"..." (Tystnad under eftertanke) "Då får jag väl ta K2 då!"