Hur beskriver vi vad vi klättrar på?

Har ju försökt skriva om definitioner av klättring förr, men då inriktat mig framförallt på terrängen man klättrar i och hur man ser på sin egen stil.

Men klättrare har ord för att också beskriva själva klätterleden. Inte hur svår den är, men hur grundförutsättningarna är. Hur mycket det lutar. Åt vilket håll det lutar osv. Låt mig ge de vanligaste exemplen:

En klätterled som lutar vertikalt, rakt upp i det närmaste 90 grader från markplanet kallas vägg. Ganska logiskt, eftersom den ser ut som just en vägg. En rak - lodrät led. (Det här är vad folk som inte klättrar brukar beskriva fast från toppen räknat- som "stup".

En klätterled som lutar mindre än vertikalt (en uppförsbacke, liksom, även om den är brant) kallas på klättriska för sva, eller ramp. 

Leder som lutar mer än vertikalt (alltså "utåt" åt fel håll, från klättraren räknat) kallas överhäng - dvs Klippan hänger ut, över klättraren. Sådana leder kräver ofta mer styrka och bättre teknik eftersom man vid ett felsteg inte kan pendla längs Klippan, utan ut från den. 

Leder som fortsätter att vara överhängande, och väldigt kraftigt (såsom i parallellt med marken) kallas logiskt nog för tak. Om man tycker överhäng är tunga att klättra (och det gör man) är tak om möjligt ännu bökigare. 

Om man klättrar som i ett hörn (insidan av två väggar som möts) kallas hörnet dieder, medan om hörnet i stället klättras så att säga "på ryggen" på utsidan kallas det för kam eller pinackel. 

Klättrar man i olika rännor brukar dessa kallas för skorsten om man kan nå från ena sidan av rännan till den andra på något sätt. Är det större rännor vi pratar om, vid t.ex. alpin klättring brukar det kallas couloir.

Så - några fler ord att lägga till din klätterordlista! 

Klättring - men vad för sort?

Klättring är klättring, eller?

Jo - möjligen. Men vi klättrare älskar att för varandra ge så exakta beskrivningar på just den sorts klättring vi bedriver att vi brukar omge oss med en mängd olika definitioner för att bäst beskriva hur vår klättring är.

Dessa definitioner kan bygga på en mängd olika faktorer - som hur stort det vi klättrar på är, vad för utrustning eller teknik som behöver användas för att genomföra klättringen, hur vädret/underlaget är eller hur vi ser på så abstrakta begrepp som "miljöhänsyn", "historiska hänsyn" eller "etik".

Men låt oss inte förhasta oss - jag ska ge några exempel - utan att försöka bli för teknisk eller långrandig. Om vi först tittar till storleken på det vi klättrar på:

Vi börjar med små block, oftast upp till bara något fåtal meter. Klättring på dessa kallar vi för "bouldering", efter Engelskans "boulder" för "block". Bouldering är ofta tämligen tekniskt och akrobatiskt och en "led" är oftast bara några få (men svåra) rörelser. En sådan led kallas för "problem", för att indikera att det handlar om att så att säga "knäcka koden" för hur själva klättrandet på just den bouldern går till.

Klättring på större klippor kallas således "klippklättring" (och är den utan jämförelse vanligaste formen av klättring).

Ännu större berg (fjäll, alper,större bergskedjor etc.) kallas för "bergsbestigning".

Tar vi i stället hänsyn till underlag och/eller terräng och eller årstid brukar man i stort skilja på "bergsklättring", "isklättring" "mixklättring" (som är en blandning av de två) och "alpin klättring" som indikerar "mixklättring", men med inslag av snö i olika former också.

Inom "klippklättringen" brukar vi klättrare dela in oss efter hur själva säkringsmetoden ser ut. Här skiljer vi på folk som i huvudsak klättrar leder som preparerats med permanenta bultar och hängare för att säkra i, och folk som sätter egna - temporära säkringar. En klättrare som framförallt använder metoden med permanent utrustning är "sportklättrare" medan en som sätter egna, temporära säkringar kallas "tradklättrare" (där trad står för "traditionell" - och ses som mer konservativ än sportklättrare som har en ibland väldigt liberal syn på hur mycket man ska ändra i naturen - när man sätter upp sina bultar - för att kunna klättra).

Sportklättring och bouldering går att utföra inomhus och har i princip utvecklats från att vara en träningsform för klättrare till att bli en klätterdisciplin i sig själv. Klättrare som mest klättrar inomhus är således "inomhusklättrare". Vi som mest klättrar utomhus (eller i alla fall vill det) brukar lite vanvördigt kalla dem "plastklättrare" - dels för att klättergrepp för inomhus görs av plast men dels också för att det indikerar att det de hänger sig åt inte är "riktig klättring" eftersom den inte bedrivs i naturen.

Rörigt?

Möjligen. Men klättrare själva tar väldigt hårt på de här definitionerna. Som när en tidning skrev om klätter-SM 2001 och kallade vinnaren för "svensk mästare i bergsklättring". Då hade tävlingen gått av stapeln inomhus (tävlingar genomförs i princip alltid inomhus). Tidningen fick hundratals arga insändare från medtävlare som ville få det ändrat till "sportklättring" eller "inomhusklättring" medan flera tunga namn inom bergsbestigarlägret ville få det till "plastklättring" eller till sist till och med "simulerad klättring".

Det är viktigt med definitioner.

Speciellt för klättrare!

(Övningsuppgift: testa dig själv: - vad för sorts klättring är det på bilderna nedan? Facit publiceras om några dagar här på bloggen - lycka till! :-) )

Att vara klättrare - vad är det?

"Jag är klättrare" hör jag mina barn stolt säga, och jag förstår dem precis. Jag är nämligen också klättrare.

Till skillnad från det mer modesta "jag klättrar" identifierar vi oss med just varandet i själva utövandet. Vi ÄR klättrare. Vi inte bara klättrar, eller tränar eller ens är SOM klättrare. Vi är så att säga "the real deal". I vart fall i våra egna ögon.

Men vad är en klättrare? Och vad gör en klättrare till just det? Kan vem som helst bli klättrare? Finns det några definitioner? Något som liksom gör det möjligt för "vanligt folk" utifrån att bedöma om någon är klättrare eller inte? Något objektivt begrepp?

Jag skall försöka förklara min egen definition:

I dess enklaste form är en klättrare "någon som klättrar". Själv vill jag lägga till ordet "regelbundet". Jag själv anser nämligen att för att vara klättrare måste man utöva själva klättringen någorlunda regelbundet.

Lika lite som någon som springer till bussen på morgonen är "löpare" blir den som vid något tillfälle klättrat "klättrare".

Däremot tror jag att vem som helst med intresse kan bli klättrare. Det kräver egentligen bara ett engagemang. Men du blir inte klättrare för att du äger en massa utrustning! Det handlar om engagemanget att faktiskt lära sig använda den! Du kan - rent teoretiskt - vara klättrare utan att äga (egen) utrustning alls! Det finns å andra sidan människor som har alla rätta grejer, men som inte är klättrare - därför att de inte klättrar regelbundet.

En klättrare klättrar.

Jag - som började klättra i slutet av 90-talet och sedan dess haft bra år, dåliga år och ibland medelmåttiga år som klättrare är således ändå trots min möjligen elitistiska syn - klättrare. Jag har fortsatt klättra, även då det inte gått bra. Även om det ibland varit "mest harvande" och även om jag liksom har "framtiden bakom mig". Jag har ändå viljan, motivationen och kunnandet att fortsätta - kanske i annan form än tidigare - men ändå.

Mina barn är klättrare numer. Vi har provat en del gånger tillsammans och de tycker själva det är väldigt roligt - både inomhus och utomhus - så de ser sig själva som klättrare.

Vi som är klättrare är just sådana - vi ser oss själva som klättrare innan kanske andra gör det.

Vi utövar klättring. Med något slags regelbundenhet. Och vi identifierar vår egen person med just utövandet. Vi är klättrare!