Jag är hon den där. En rätt otränad, höjdrädd och skeptisk tjej. Jag får handsvett bara av att stå på en pall. Broar, högt belägna balkonger och annat högt är riktigt läskigt. Det är ödets ironi när jag träffar en man som lyser upp inifrån när han pratar klättring, berg och höga höjder. Men å andra sidan, ska man prova något som ger en stora skälvan så ska man göra det med någon som 1) är rädd om mig 2) är bra på det man ska prova och 3) har oändligt tålamod med ens skrala mod.
Första gången vi skulle prova på kom jag ca 2-3 meter upp på väggen, tyckte det var så där och fick ont i händer, armar och ja, hela kroppen. Kände mig dessutom som om jag var smidig som en kossa när jag såg vissa som nästan rann uppför klätterväggarna. Kände mig lite töntig när jag stod nån meter upp och pep ”måste ner” och det kändes som om ”alla” tittade på bara mig. Det gjorde de inte men ni vet hur det kan vara? Det kan väl sammanfattas med ett ok. Det var ok.
Nästa gång ville barnen vara med, jag engagerade mig mer i att hålla ett öga på dem, hålla reda på Festisen och klätterprylarna samt minimera användandet av kritpåsen. Det var kul och jag kände mig mer som om jag hade koll på läget denna gång. Klättrade inte men hade en rolig dag, det var kul med barnens entusiasm och jag kände mig mer peppad att komma tillbaka.
I söndags var vi och klättrade inne igen, vädret tillät inte annat och det var inte så mycket folk på Klätterverket som det varit innan. Barnen kände sig mer hemma, hade egna klättergrejer (födelsedagspresenter) och klättrade mer, högre och bättre. När han frågade om jag inte ville klättra så for fan i mig lite och jo, jag ville klättra. På det bara, den enklaste leden och vips, utan att jag riktigt tänkte på det var jag rätt högt upp (han påstår 7 meter, jag tror han överdriver för att vara snäll). Barnen tjoade och kom med goda råd, fnisset var inte långt bort när femåringen pep ”räta på benen Filippa”. Och plötsligt kändes det kul. Riktigt roligt. Tog mig ner igen (man ska ju inte överdriva) och vilade lite med att öva på att säkra barnen när de klättrade. Sedan var det min tur igen. Lite högre, lite enklare och det kändes som om jag plötsligt fattat hur det funkade. Jag ska inte skryta, är ingen mästerklättrare på något vis men jag tycker det är rätt kul. Det går bättre och bättre. Den här gången verkar jag använt rätt teknik för jag har ont i vaderna, fotlederna och rumpan. Svindeln finns där men jag litar mer på selen, repet och förstås han den där som säkrar mig.
Vill och ska lära mig säkra för att även ägaren av bloggen ska få klättra, han tycker det är roligt vilket syns och han är en sån där som ser ut som han rinner uppför när han klättrar. Kan tänka mig värre saker än att stå och observera honom då.
Nu återstår att se hur det är att klättra ute. Och förstås klättra Mount Everest. Det verkar vara ett familjemål även om jag förespråkar Kilimanjaro istället. Värme och giraffer är bättre tycker jag.
