Lite bilder och intryck från Klätterhallen i Norrköping

Vi var alltså i Norrköping i vintras. Hondendär, barnen och jag. Egentligen åkte vi dit för att hälsa på min gamla kompis - och barnens idol - Lars, som jag klättrade väldigt mycket med för sisådär 10-15 år sedan.

Lars och jag har sedan hållit kontakten och vi umgås sporadiskt. Jag ser honom som en "broder från en annan moder" och på tiden då det begav sig lärde jag mig mycket om klättring av honom. Numer ses vi alltmer sällan (tyvärr).

Nåväl - i Norrköping ligger klättergymmet "klätterhallen" och eftersom vädret inte tillät klättring utomhus (vid Ågelsjön - som annars brukar vara dit vi åker och klättrar), fick det bli en dag inomhus. Här kommer lite osorterade, men förhoppningsvis inspirerande bilder.

Dottern på en av de höga väggarna. Hondendär säkrar. Mot väggen står kompisen Lars lutad.

Lillkillen vid toppen

Dottern i bouldergrottan

Det är roligt att klättra!

Dottern vid toppen

Ett till sådant där tröttsamt inlägg om klättring med barn...

Vi har firat födelsedag i veckan. Dottern fyllde nio år och blev helt plötsligt stora tjejen. Det i sig själv känns lite konstigt - att min dotter som velat bestiga mount Everest hela sitt liv - och som fått svaret "när du är myndig - då får du göra som du vill" faktiskt nu är halvvägs till just den där dagen!

Nåväl - det var egentligen en annan grej jag tänkte skriva om. För jag känner att något slags motivering till varför jag klättrar (vidare) med mina barn tycks behövas. 

För i födelsedagspresent fick dottern sin egen klätterutrustning. Något som tydligen är provocerande? 

Jag får frågor som "HUR kan du låta dina barn klättra på det där sättet?" Och "man måste ju vara rädd om det finaste man har - tänk om något HÄNDER?"

Och jag känner att jag måste förklara mitt synsätt här lite:

Jag tror nämligen såhär: alla barn klättrar. Alla barn klättrar i träd, på stenar och i klätterställningar, på tak, på stegar och allt möjligt. Mina barn är inget undantag. Och visst - klättring innehåller ett mått av objektiv fara, oavsett hur och var man klättrar. 

Men jag kan ju inte gärna förbjuda dem att klättra? Då kommer de ju bara att klättra när jag inte är med? 

Jag ser det därför faktiskt som något av min plikt som förälder att vara med. Att peppa. Stötta. Visa. Instruera. Så att klättringen kan vara så säker som möjligt.

Jag ÄR rädd om mina barn. Det är därför jag ger dem klätterutrustning. Så att de har egna hjälmar, egna selar, egna karbinhakar. Så dels - att jag vet att de har rätt grejor (som är utprovade till just deras kroppar)  - och dels att de lär sig rutinen: "när man klättrar ska man göra det så säkert som möjligt". Då ingår det att man har - och kan använda - den utrustning man behöver. 

För klättring är roligt! Och klättring är nyttigt för barn! Och klättring för oss - som familj - närmare varandra! 

Årets första riktiga uteklippklättring med barnen.

Vid basen av Boovägsklacken

Kristi himmelsfärdsdag. Ledig från jobbet. Barnen och jag har pratat om Göran Kropp, så idag ville barnen göra en Kropp-inspirerad dag - med cykling och klättring.

Äventyret kunde följas på Twitter - i realtid - under taggen #klätterexpedition men i korthet tog vi alltså hojarna till boovägsklacken och hade årets första uteklätterdag tillsammans.

Selar på!

Boovägsklacken är inte så hög (ungefär 5 meter) men bitvis brant så klättringen utfördes ändå med vissa försiktighetsåtgärder. Som att ha hjälm och sele. 

Vid insteget

Efter lite förberedelser kunde vi klättra.

Hård klättrare vid usteget.

Och på toppen görs sedvanliga klätterposer! :-)

Tummen upp! Topptecken!

Tummen upp!

Allt som allt en skön liten utflykt. Inget avancerat, men ett litet äventyr tillsammans - så som klättring med barn ska vara! 

Klätterdag med barnen

Så kom då lördagen då det skulle klättras. Vi åkte till klätterverket och träffade hondendär och två nya klätterbekantskaper, E med dottern S.

Tänker inte skriva så mycket om det just nu - för det är fortfarande väldigt mycket intryck att smälta, men här kommer i alla fall några bilder.

Dottern på första klätterleden för dagen.

...och på ett överhäng.

Sonen bouldrar upp i taket!

Sonen på klättervägg.

Sonen bouldrar på "lilla klätterväggen". Roligt att klättra, men ännu roligare att hoppa ner!

Pappa! Nu måste DU prova att klättra efter mig i taket!

Eftersom E var med fick jag för en gångs skull också lämna backen. Lite topprepsklättring. Skoj!

Dottern bouldrar.

Efter dagen på klätterverket utspelar sig sig denna konversation hemma:

"Pappa - nu när jag varit på klätterverket vill jag klättra på något större, utomhus!"
- Vi kan ta en tur till Kulberget om ett par veckor...
"Jag tänkte mer på Mount Everest!"
- Men gumman, det är väldigt högt... Du kanske ska försöka på något lägre först?
"..." (Tystnad under eftertanke) "Då får jag väl ta K2 då!"

Att börja klättra med barn (vilken utrustning behövs?)

"Pappa - när vi är hos dig nästa gång - då vill vi åka till klätterverket och klättra".

Det var orden som drog igång det hela. Faktiskt - utan de orden skulle den här bloggen aldrig kommit igång. Och det där med klättring skulle - högst troligt - varit ännu ett av "före detta intressen" som jag inte längre orkar underhålla riktigt.

Men så hände det sig att flera omständigheter i mitt liv samtidigt samspelade till att börja igen. 1) F - (hon den där) ville veta mer om klättring och ville så småningom testa själv. Vi gjorde en "innomhus-pröva-på" på klätterverket och hon tyckte det var kul. 2) Dottern, som går på dramagrupp i samma fastighet som nyss nämnda klätterverket - ville, då hon hämtades från dramagruppen in och "testa att klättra" och 3) efter lite tjat åkte de gamla klätterfotoalbumen fram (det är resultatet av det som du kan se som bilder i den här bloggen) och även sonen ville klättra.

"Pappa - när vi är hos dig nästa gång - då vill vi åka till klätterverket och klättra".

Så - vi har (i alla fall temporärt) - blivit "familjen alpinist" och mycket av den vakna tidens koncentration och diskussioner kretsar just kring klättring. Vi har provat klätterselar. Övat på inknytningar. Testat att sätta kilar och friends (ett slags expanderbara kilsäkringar) i klipporna runt huset. Pratat om fördelarna respektive nackdelarna med att använda krita på boll eller lösvikt.

Det är - enkelt uttryckt - ett visst (tämligen enkelspårigt) tema som kan skönjas i de dagliga samtalen inom familjen.

Barnen fyller snart år. Dottern har - sedan det år hon fyllde tre (och snart blir hon 9 år) en klättersele. Sonen måste givetvis också ha en. Så - nu när vi pratat mycket och länge om klättring på sistone - har vi kommit fram till att den idealiska födelsedagspresenten blir varsin personlig klätterutrustning till barnen.

Men - vad behöver man rimligen för klätterutrustning som barn? Jag tänkte ett tag och eftersom vi säkerligen kommer att klättra en del utomhus under sommarhalvåret tycker jag att barnen behöver:

- En sele (Helkroppssele. Barn grejar inte riktigt vanliga sittselar, i alla fall inte om de är små. De behöver en inknytningspunkt som sitter i brösthöjd för att minimera risken att de slår runt baklänges och blir hängande uppochned när de tappar/släpper taget om väggen/klippan.)
- En kritpåse (med kritboll - du vill INTE att små barn håller på med krita i lösvikt! Den tenderar nämligen att inte så länge vara kvar i just nyss nämnda påse då - utan att i stället spridas i små klumpar över ett mycket stort område - och över barnet själv. Och andra klättrare. Och deras mat. Ni  förstår.)
- En klätterhjälm (dels för att skydda barnet vid eventuella fall, men faktiskt oftare för att skydda deras huvuden vid klätterklippan, från saker som andra klättrare kan råka tappa på dem.)
- Klätterskor (Det är inte helt nödvändigt, men mycket roligare, eftersom de får bättre grepp med dem än med sina gymnastikskor)
- En ryggsäck (Att bära sina klättergrejer i)
- En låskarbin (Att koppla olika saker till selen i. Jag tänker främst - till en början - vattenflaska. Det blir snabbt varmt när man klättrar. Och vattenflaskor har en tendens att ha tappats bort just när de behövs som mest. Men givetvis kan en karbin användas till en massa olika bra grejer).

I helgen inhandlades det därför (med benäget bistånd, och glada tillrop från hon den där) ovan klätterpinaler. I två uppsättningar. Och här kommer ett tips till Er som faktiskt vill börja klättra med Era barn: Kolla på nätet om ni kan få tag på bra, billig utrustning. Jag tänkte köpa mina grejer i "kläm och känn-butik" och var runt och kollade några stycken. På naturkompaniet kunde de sätta ihop ett varsitt sådant här startpaket till respektive barn. För 2100 kronor. Per barn.

Övriga stora aktörer på marknaden (Tip/top, Sportkompaniet, Playground, Granitbiten) kunde få ner det till ungefär 1500.

Själv hittade jag till sist på sportmonstervaruhuskomplexet "Decathlon" vad jag sökte. Jag handlade i och för sig i själva butiken, men det var värt att kolla runt lite. Grejerna på Decathlon kom från framförallt det gamla anrika märket "Simond" och rubb som stubb kom vi lös på ungefär 1500kr. För bägge barnen. Sammanlagt.

Så - tipset "kolla runt" kan klart löna sig!

Sonens klätterutrustning. Klätterskor i stl 29! Hur sött är inte DET?!

Dotterns klätterutrustning. Lite större.

Att utmana sig själv genom att klättra med barn

Nästan alla klättrare jag vet om klättrar för att de söker något slags utmaning. Antingen vill man utmana sig psykiskt, genom att klättra tekniskt svåra, kanske lite läskiga leder eller också vill man utmana sig fysiskt på leder som kräver uthållighet och styrka.

Vissa alpina klättrare tycker att de tränar sin mentala styrka genom att fysiskt klättra sig helt fysiskt - och psykiskt - utpumpade!

Att klättra med barn då? De klättrar ju normalt varken länge, högt eller svårt nog för att man själv ska hitta den där utmaningen? De orkar helt enkelt inte klättra på samma villkor som en vuxen - och att kräva samma utmaningar av barnet som av en själv i klättringen ter sig rent av omänskligt?

Samtidigt - här kommer en utmaning till dig som klättrar med barn. - Klättra samma leder som barnet - men på BARNETS VILLKOR.

Du vet - du når mellan två grepp på klippan lätt som en plätt, du når upp. Men ditt barn?

Själv är jag 186 cm lång. Min son är dryga metern. De greppen jag når, når inte han. Vi har helt enkelt väldigt olika klättertrknik. Vi har därför en klätterlek vi leker:

Han får klättra en led och vi noterar noga - genom att t.ex. märka alla grepp och fotplaceringar med krita. När han är klar måste jag klättra leden, med mina händer och fötter på "hans" grepp. Helt plötsligt har jag världens lurigaste led att klättra. En led som utmanar mig både psykiskt (få se hur bra DITT humör är när du trillat av en led 15 gånger och en fyraåring kommer med bra teknikförslag!) :-) och fysiskt (det tar på musklerna att försöka hålla balansen på en led, där höger hand, höger fot, vänster hand och vänster fot samtidigt ska samsas på samma kvadratmeter väggyta!)

Så - mitt tips till dig som VERKLIGEN vill ha utmaning i ditt klättrande - klättra med barn! På barnens villkor! Få saker kommer göra dig så stark och teknisk!

Att vara klättrare - vad är det?

"Jag är klättrare" hör jag mina barn stolt säga, och jag förstår dem precis. Jag är nämligen också klättrare.

Till skillnad från det mer modesta "jag klättrar" identifierar vi oss med just varandet i själva utövandet. Vi ÄR klättrare. Vi inte bara klättrar, eller tränar eller ens är SOM klättrare. Vi är så att säga "the real deal". I vart fall i våra egna ögon.

Men vad är en klättrare? Och vad gör en klättrare till just det? Kan vem som helst bli klättrare? Finns det några definitioner? Något som liksom gör det möjligt för "vanligt folk" utifrån att bedöma om någon är klättrare eller inte? Något objektivt begrepp?

Jag skall försöka förklara min egen definition:

I dess enklaste form är en klättrare "någon som klättrar". Själv vill jag lägga till ordet "regelbundet". Jag själv anser nämligen att för att vara klättrare måste man utöva själva klättringen någorlunda regelbundet.

Lika lite som någon som springer till bussen på morgonen är "löpare" blir den som vid något tillfälle klättrat "klättrare".

Däremot tror jag att vem som helst med intresse kan bli klättrare. Det kräver egentligen bara ett engagemang. Men du blir inte klättrare för att du äger en massa utrustning! Det handlar om engagemanget att faktiskt lära sig använda den! Du kan - rent teoretiskt - vara klättrare utan att äga (egen) utrustning alls! Det finns å andra sidan människor som har alla rätta grejer, men som inte är klättrare - därför att de inte klättrar regelbundet.

En klättrare klättrar.

Jag - som började klättra i slutet av 90-talet och sedan dess haft bra år, dåliga år och ibland medelmåttiga år som klättrare är således ändå trots min möjligen elitistiska syn - klättrare. Jag har fortsatt klättra, även då det inte gått bra. Även om det ibland varit "mest harvande" och även om jag liksom har "framtiden bakom mig". Jag har ändå viljan, motivationen och kunnandet att fortsätta - kanske i annan form än tidigare - men ändå.

Mina barn är klättrare numer. Vi har provat en del gånger tillsammans och de tycker själva det är väldigt roligt - både inomhus och utomhus - så de ser sig själva som klättrare.

Vi som är klättrare är just sådana - vi ser oss själva som klättrare innan kanske andra gör det.

Vi utövar klättring. Med något slags regelbundenhet. Och vi identifierar vår egen person med just utövandet. Vi är klättrare!