Att utmana sig själv genom att klättra med barn

Nästan alla klättrare jag vet om klättrar för att de söker något slags utmaning. Antingen vill man utmana sig psykiskt, genom att klättra tekniskt svåra, kanske lite läskiga leder eller också vill man utmana sig fysiskt på leder som kräver uthållighet och styrka.

Vissa alpina klättrare tycker att de tränar sin mentala styrka genom att fysiskt klättra sig helt fysiskt - och psykiskt - utpumpade!

Att klättra med barn då? De klättrar ju normalt varken länge, högt eller svårt nog för att man själv ska hitta den där utmaningen? De orkar helt enkelt inte klättra på samma villkor som en vuxen - och att kräva samma utmaningar av barnet som av en själv i klättringen ter sig rent av omänskligt?

Samtidigt - här kommer en utmaning till dig som klättrar med barn. - Klättra samma leder som barnet - men på BARNETS VILLKOR.

Du vet - du når mellan två grepp på klippan lätt som en plätt, du når upp. Men ditt barn?

Själv är jag 186 cm lång. Min son är dryga metern. De greppen jag når, når inte han. Vi har helt enkelt väldigt olika klättertrknik. Vi har därför en klätterlek vi leker:

Han får klättra en led och vi noterar noga - genom att t.ex. märka alla grepp och fotplaceringar med krita. När han är klar måste jag klättra leden, med mina händer och fötter på "hans" grepp. Helt plötsligt har jag världens lurigaste led att klättra. En led som utmanar mig både psykiskt (få se hur bra DITT humör är när du trillat av en led 15 gånger och en fyraåring kommer med bra teknikförslag!) :-) och fysiskt (det tar på musklerna att försöka hålla balansen på en led, där höger hand, höger fot, vänster hand och vänster fot samtidigt ska samsas på samma kvadratmeter väggyta!)

Så - mitt tips till dig som VERKLIGEN vill ha utmaning i ditt klättrande - klättra med barn! På barnens villkor! Få saker kommer göra dig så stark och teknisk!