Jo - möjligen. Men vi klättrare älskar att för varandra ge så exakta beskrivningar på just den sorts klättring vi bedriver att vi brukar omge oss med en mängd olika definitioner för att bäst beskriva hur vår klättring är.
Dessa definitioner kan bygga på en mängd olika faktorer - som hur stort det vi klättrar på är, vad för utrustning eller teknik som behöver användas för att genomföra klättringen, hur vädret/underlaget är eller hur vi ser på så abstrakta begrepp som "miljöhänsyn", "historiska hänsyn" eller "etik".
Men låt oss inte förhasta oss - jag ska ge några exempel - utan att försöka bli för teknisk eller långrandig. Om vi först tittar till storleken på det vi klättrar på:
Vi börjar med små block, oftast upp till bara något fåtal meter. Klättring på dessa kallar vi för "bouldering", efter Engelskans "boulder" för "block". Bouldering är ofta tämligen tekniskt och akrobatiskt och en "led" är oftast bara några få (men svåra) rörelser. En sådan led kallas för "problem", för att indikera att det handlar om att så att säga "knäcka koden" för hur själva klättrandet på just den bouldern går till.
Klättring på större klippor kallas således "klippklättring" (och är den utan jämförelse vanligaste formen av klättring).
Ännu större berg (fjäll, alper,större bergskedjor etc.) kallas för "bergsbestigning".
Tar vi i stället hänsyn till underlag och/eller terräng och eller årstid brukar man i stort skilja på "bergsklättring", "isklättring" "mixklättring" (som är en blandning av de två) och "alpin klättring" som indikerar "mixklättring", men med inslag av snö i olika former också.
Inom "klippklättringen" brukar vi klättrare dela in oss efter hur själva säkringsmetoden ser ut. Här skiljer vi på folk som i huvudsak klättrar leder som preparerats med permanenta bultar och hängare för att säkra i, och folk som sätter egna - temporära säkringar. En klättrare som framförallt använder metoden med permanent utrustning är "sportklättrare" medan en som sätter egna, temporära säkringar kallas "tradklättrare" (där trad står för "traditionell" - och ses som mer konservativ än sportklättrare som har en ibland väldigt liberal syn på hur mycket man ska ändra i naturen - när man sätter upp sina bultar - för att kunna klättra).
Sportklättring och bouldering går att utföra inomhus och har i princip utvecklats från att vara en träningsform för klättrare till att bli en klätterdisciplin i sig själv. Klättrare som mest klättrar inomhus är således "inomhusklättrare". Vi som mest klättrar utomhus (eller i alla fall vill det) brukar lite vanvördigt kalla dem "plastklättrare" - dels för att klättergrepp för inomhus görs av plast men dels också för att det indikerar att det de hänger sig åt inte är "riktig klättring" eftersom den inte bedrivs i naturen.
Rörigt?
Möjligen. Men klättrare själva tar väldigt hårt på de här definitionerna. Som när en tidning skrev om klätter-SM 2001 och kallade vinnaren för "svensk mästare i bergsklättring". Då hade tävlingen gått av stapeln inomhus (tävlingar genomförs i princip alltid inomhus). Tidningen fick hundratals arga insändare från medtävlare som ville få det ändrat till "sportklättring" eller "inomhusklättring" medan flera tunga namn inom bergsbestigarlägret ville få det till "plastklättring" eller till sist till och med "simulerad klättring".
Det är viktigt med definitioner.
Speciellt för klättrare!
(Övningsuppgift: testa dig själv: - vad för sorts klättring är det på bilderna nedan? Facit publiceras om några dagar här på bloggen - lycka till! :-) )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar