Ett till sådant där tröttsamt inlägg om klättring med barn...

Vi har firat födelsedag i veckan. Dottern fyllde nio år och blev helt plötsligt stora tjejen. Det i sig själv känns lite konstigt - att min dotter som velat bestiga mount Everest hela sitt liv - och som fått svaret "när du är myndig - då får du göra som du vill" faktiskt nu är halvvägs till just den där dagen!

Nåväl - det var egentligen en annan grej jag tänkte skriva om. För jag känner att något slags motivering till varför jag klättrar (vidare) med mina barn tycks behövas. 

För i födelsedagspresent fick dottern sin egen klätterutrustning. Något som tydligen är provocerande? 

Jag får frågor som "HUR kan du låta dina barn klättra på det där sättet?" Och "man måste ju vara rädd om det finaste man har - tänk om något HÄNDER?"

Och jag känner att jag måste förklara mitt synsätt här lite:

Jag tror nämligen såhär: alla barn klättrar. Alla barn klättrar i träd, på stenar och i klätterställningar, på tak, på stegar och allt möjligt. Mina barn är inget undantag. Och visst - klättring innehåller ett mått av objektiv fara, oavsett hur och var man klättrar. 

Men jag kan ju inte gärna förbjuda dem att klättra? Då kommer de ju bara att klättra när jag inte är med? 

Jag ser det därför faktiskt som något av min plikt som förälder att vara med. Att peppa. Stötta. Visa. Instruera. Så att klättringen kan vara så säker som möjligt.

Jag ÄR rädd om mina barn. Det är därför jag ger dem klätterutrustning. Så att de har egna hjälmar, egna selar, egna karbinhakar. Så dels - att jag vet att de har rätt grejor (som är utprovade till just deras kroppar)  - och dels att de lär sig rutinen: "när man klättrar ska man göra det så säkert som möjligt". Då ingår det att man har - och kan använda - den utrustning man behöver. 

För klättring är roligt! Och klättring är nyttigt för barn! Och klättring för oss - som familj - närmare varandra!