Hur beskriver vi vad vi klättrar på?

Har ju försökt skriva om definitioner av klättring förr, men då inriktat mig framförallt på terrängen man klättrar i och hur man ser på sin egen stil.

Men klättrare har ord för att också beskriva själva klätterleden. Inte hur svår den är, men hur grundförutsättningarna är. Hur mycket det lutar. Åt vilket håll det lutar osv. Låt mig ge de vanligaste exemplen:

En klätterled som lutar vertikalt, rakt upp i det närmaste 90 grader från markplanet kallas vägg. Ganska logiskt, eftersom den ser ut som just en vägg. En rak - lodrät led. (Det här är vad folk som inte klättrar brukar beskriva fast från toppen räknat- som "stup".

En klätterled som lutar mindre än vertikalt (en uppförsbacke, liksom, även om den är brant) kallas på klättriska för sva, eller ramp. 

Leder som lutar mer än vertikalt (alltså "utåt" åt fel håll, från klättraren räknat) kallas överhäng - dvs Klippan hänger ut, över klättraren. Sådana leder kräver ofta mer styrka och bättre teknik eftersom man vid ett felsteg inte kan pendla längs Klippan, utan ut från den. 

Leder som fortsätter att vara överhängande, och väldigt kraftigt (såsom i parallellt med marken) kallas logiskt nog för tak. Om man tycker överhäng är tunga att klättra (och det gör man) är tak om möjligt ännu bökigare. 

Om man klättrar som i ett hörn (insidan av två väggar som möts) kallas hörnet dieder, medan om hörnet i stället klättras så att säga "på ryggen" på utsidan kallas det för kam eller pinackel. 

Klättrar man i olika rännor brukar dessa kallas för skorsten om man kan nå från ena sidan av rännan till den andra på något sätt. Är det större rännor vi pratar om, vid t.ex. alpin klättring brukar det kallas couloir.

Så - några fler ord att lägga till din klätterordlista! 

Ett till sådant där tröttsamt inlägg om klättring med barn...

Vi har firat födelsedag i veckan. Dottern fyllde nio år och blev helt plötsligt stora tjejen. Det i sig själv känns lite konstigt - att min dotter som velat bestiga mount Everest hela sitt liv - och som fått svaret "när du är myndig - då får du göra som du vill" faktiskt nu är halvvägs till just den där dagen!

Nåväl - det var egentligen en annan grej jag tänkte skriva om. För jag känner att något slags motivering till varför jag klättrar (vidare) med mina barn tycks behövas. 

För i födelsedagspresent fick dottern sin egen klätterutrustning. Något som tydligen är provocerande? 

Jag får frågor som "HUR kan du låta dina barn klättra på det där sättet?" Och "man måste ju vara rädd om det finaste man har - tänk om något HÄNDER?"

Och jag känner att jag måste förklara mitt synsätt här lite:

Jag tror nämligen såhär: alla barn klättrar. Alla barn klättrar i träd, på stenar och i klätterställningar, på tak, på stegar och allt möjligt. Mina barn är inget undantag. Och visst - klättring innehåller ett mått av objektiv fara, oavsett hur och var man klättrar. 

Men jag kan ju inte gärna förbjuda dem att klättra? Då kommer de ju bara att klättra när jag inte är med? 

Jag ser det därför faktiskt som något av min plikt som förälder att vara med. Att peppa. Stötta. Visa. Instruera. Så att klättringen kan vara så säker som möjligt.

Jag ÄR rädd om mina barn. Det är därför jag ger dem klätterutrustning. Så att de har egna hjälmar, egna selar, egna karbinhakar. Så dels - att jag vet att de har rätt grejor (som är utprovade till just deras kroppar)  - och dels att de lär sig rutinen: "när man klättrar ska man göra det så säkert som möjligt". Då ingår det att man har - och kan använda - den utrustning man behöver. 

För klättring är roligt! Och klättring är nyttigt för barn! Och klättring för oss - som familj - närmare varandra! 

Minnen av is

Hittade i gömmorna den här gamla videon - från en vinter för några år sedan (2004-2005) då kamraterna Magnus och Erik och jag var som mest aktiva med vår isklättring. Den visar några scener från de lokala klipporna i nackaområdet. Blev lite nostalgisk. 

Det skall nog mest ses som "roligt för oss som var där", men som sagt - vill man se att det faktiskt FINNS isklättring, vintertid, i Stockholm kan man ju kolla in den för historiska referenser.

Klättringen är i de här klippen gjorda på "svartputtsklacken" i Orminge och på Finnbodafallen.

Årets första riktiga uteklippklättring med barnen.

Vid basen av Boovägsklacken

Kristi himmelsfärdsdag. Ledig från jobbet. Barnen och jag har pratat om Göran Kropp, så idag ville barnen göra en Kropp-inspirerad dag - med cykling och klättring.

Äventyret kunde följas på Twitter - i realtid - under taggen #klätterexpedition men i korthet tog vi alltså hojarna till boovägsklacken och hade årets första uteklätterdag tillsammans.

Selar på!

Boovägsklacken är inte så hög (ungefär 5 meter) men bitvis brant så klättringen utfördes ändå med vissa försiktighetsåtgärder. Som att ha hjälm och sele. 

Vid insteget

Efter lite förberedelser kunde vi klättra.

Hård klättrare vid usteget.

Och på toppen görs sedvanliga klätterposer! :-)

Tummen upp! Topptecken!

Tummen upp!

Allt som allt en skön liten utflykt. Inget avancerat, men ett litet äventyr tillsammans - så som klättring med barn ska vara! 

Klätterdag med barnen

Så kom då lördagen då det skulle klättras. Vi åkte till klätterverket och träffade hondendär och två nya klätterbekantskaper, E med dottern S.

Tänker inte skriva så mycket om det just nu - för det är fortfarande väldigt mycket intryck att smälta, men här kommer i alla fall några bilder.

Dottern på första klätterleden för dagen.

...och på ett överhäng.

Sonen bouldrar upp i taket!

Sonen på klättervägg.

Sonen bouldrar på "lilla klätterväggen". Roligt att klättra, men ännu roligare att hoppa ner!

Pappa! Nu måste DU prova att klättra efter mig i taket!

Eftersom E var med fick jag för en gångs skull också lämna backen. Lite topprepsklättring. Skoj!

Dottern bouldrar.

Efter dagen på klätterverket utspelar sig sig denna konversation hemma:

"Pappa - nu när jag varit på klätterverket vill jag klättra på något större, utomhus!"
- Vi kan ta en tur till Kulberget om ett par veckor...
"Jag tänkte mer på Mount Everest!"
- Men gumman, det är väldigt högt... Du kanske ska försöka på något lägre först?
"..." (Tystnad under eftertanke) "Då får jag väl ta K2 då!"