Hur beskriver vi vad vi klättrar på?

Har ju försökt skriva om definitioner av klättring förr, men då inriktat mig framförallt på terrängen man klättrar i och hur man ser på sin egen stil.

Men klättrare har ord för att också beskriva själva klätterleden. Inte hur svår den är, men hur grundförutsättningarna är. Hur mycket det lutar. Åt vilket håll det lutar osv. Låt mig ge de vanligaste exemplen:

En klätterled som lutar vertikalt, rakt upp i det närmaste 90 grader från markplanet kallas vägg. Ganska logiskt, eftersom den ser ut som just en vägg. En rak - lodrät led. (Det här är vad folk som inte klättrar brukar beskriva fast från toppen räknat- som "stup".

En klätterled som lutar mindre än vertikalt (en uppförsbacke, liksom, även om den är brant) kallas på klättriska för sva, eller ramp. 

Leder som lutar mer än vertikalt (alltså "utåt" åt fel håll, från klättraren räknat) kallas överhäng - dvs Klippan hänger ut, över klättraren. Sådana leder kräver ofta mer styrka och bättre teknik eftersom man vid ett felsteg inte kan pendla längs Klippan, utan ut från den. 

Leder som fortsätter att vara överhängande, och väldigt kraftigt (såsom i parallellt med marken) kallas logiskt nog för tak. Om man tycker överhäng är tunga att klättra (och det gör man) är tak om möjligt ännu bökigare. 

Om man klättrar som i ett hörn (insidan av två väggar som möts) kallas hörnet dieder, medan om hörnet i stället klättras så att säga "på ryggen" på utsidan kallas det för kam eller pinackel. 

Klättrar man i olika rännor brukar dessa kallas för skorsten om man kan nå från ena sidan av rännan till den andra på något sätt. Är det större rännor vi pratar om, vid t.ex. alpin klättring brukar det kallas couloir.

Så - några fler ord att lägga till din klätterordlista! 

Ett till sådant där tröttsamt inlägg om klättring med barn...

Vi har firat födelsedag i veckan. Dottern fyllde nio år och blev helt plötsligt stora tjejen. Det i sig själv känns lite konstigt - att min dotter som velat bestiga mount Everest hela sitt liv - och som fått svaret "när du är myndig - då får du göra som du vill" faktiskt nu är halvvägs till just den där dagen!

Nåväl - det var egentligen en annan grej jag tänkte skriva om. För jag känner att något slags motivering till varför jag klättrar (vidare) med mina barn tycks behövas. 

För i födelsedagspresent fick dottern sin egen klätterutrustning. Något som tydligen är provocerande? 

Jag får frågor som "HUR kan du låta dina barn klättra på det där sättet?" Och "man måste ju vara rädd om det finaste man har - tänk om något HÄNDER?"

Och jag känner att jag måste förklara mitt synsätt här lite:

Jag tror nämligen såhär: alla barn klättrar. Alla barn klättrar i träd, på stenar och i klätterställningar, på tak, på stegar och allt möjligt. Mina barn är inget undantag. Och visst - klättring innehåller ett mått av objektiv fara, oavsett hur och var man klättrar. 

Men jag kan ju inte gärna förbjuda dem att klättra? Då kommer de ju bara att klättra när jag inte är med? 

Jag ser det därför faktiskt som något av min plikt som förälder att vara med. Att peppa. Stötta. Visa. Instruera. Så att klättringen kan vara så säker som möjligt.

Jag ÄR rädd om mina barn. Det är därför jag ger dem klätterutrustning. Så att de har egna hjälmar, egna selar, egna karbinhakar. Så dels - att jag vet att de har rätt grejor (som är utprovade till just deras kroppar)  - och dels att de lär sig rutinen: "när man klättrar ska man göra det så säkert som möjligt". Då ingår det att man har - och kan använda - den utrustning man behöver. 

För klättring är roligt! Och klättring är nyttigt för barn! Och klättring för oss - som familj - närmare varandra! 

Minnen av is

Hittade i gömmorna den här gamla videon - från en vinter för några år sedan (2004-2005) då kamraterna Magnus och Erik och jag var som mest aktiva med vår isklättring. Den visar några scener från de lokala klipporna i nackaområdet. Blev lite nostalgisk. 

Det skall nog mest ses som "roligt för oss som var där", men som sagt - vill man se att det faktiskt FINNS isklättring, vintertid, i Stockholm kan man ju kolla in den för historiska referenser.

Klättringen är i de här klippen gjorda på "svartputtsklacken" i Orminge och på Finnbodafallen.

Årets första riktiga uteklippklättring med barnen.

Vid basen av Boovägsklacken

Kristi himmelsfärdsdag. Ledig från jobbet. Barnen och jag har pratat om Göran Kropp, så idag ville barnen göra en Kropp-inspirerad dag - med cykling och klättring.

Äventyret kunde följas på Twitter - i realtid - under taggen #klätterexpedition men i korthet tog vi alltså hojarna till boovägsklacken och hade årets första uteklätterdag tillsammans.

Selar på!

Boovägsklacken är inte så hög (ungefär 5 meter) men bitvis brant så klättringen utfördes ändå med vissa försiktighetsåtgärder. Som att ha hjälm och sele. 

Vid insteget

Efter lite förberedelser kunde vi klättra.

Hård klättrare vid usteget.

Och på toppen görs sedvanliga klätterposer! :-)

Tummen upp! Topptecken!

Tummen upp!

Allt som allt en skön liten utflykt. Inget avancerat, men ett litet äventyr tillsammans - så som klättring med barn ska vara! 

Klätterdag med barnen

Så kom då lördagen då det skulle klättras. Vi åkte till klätterverket och träffade hondendär och två nya klätterbekantskaper, E med dottern S.

Tänker inte skriva så mycket om det just nu - för det är fortfarande väldigt mycket intryck att smälta, men här kommer i alla fall några bilder.

Dottern på första klätterleden för dagen.

...och på ett överhäng.

Sonen bouldrar upp i taket!

Sonen på klättervägg.

Sonen bouldrar på "lilla klätterväggen". Roligt att klättra, men ännu roligare att hoppa ner!

Pappa! Nu måste DU prova att klättra efter mig i taket!

Eftersom E var med fick jag för en gångs skull också lämna backen. Lite topprepsklättring. Skoj!

Dottern bouldrar.

Efter dagen på klätterverket utspelar sig sig denna konversation hemma:

"Pappa - nu när jag varit på klätterverket vill jag klättra på något större, utomhus!"
- Vi kan ta en tur till Kulberget om ett par veckor...
"Jag tänkte mer på Mount Everest!"
- Men gumman, det är väldigt högt... Du kanske ska försöka på något lägre först?
"..." (Tystnad under eftertanke) "Då får jag väl ta K2 då!"

Att börja klättra med barn (vilken utrustning behövs?)

"Pappa - när vi är hos dig nästa gång - då vill vi åka till klätterverket och klättra".

Det var orden som drog igång det hela. Faktiskt - utan de orden skulle den här bloggen aldrig kommit igång. Och det där med klättring skulle - högst troligt - varit ännu ett av "före detta intressen" som jag inte längre orkar underhålla riktigt.

Men så hände det sig att flera omständigheter i mitt liv samtidigt samspelade till att börja igen. 1) F - (hon den där) ville veta mer om klättring och ville så småningom testa själv. Vi gjorde en "innomhus-pröva-på" på klätterverket och hon tyckte det var kul. 2) Dottern, som går på dramagrupp i samma fastighet som nyss nämnda klätterverket - ville, då hon hämtades från dramagruppen in och "testa att klättra" och 3) efter lite tjat åkte de gamla klätterfotoalbumen fram (det är resultatet av det som du kan se som bilder i den här bloggen) och även sonen ville klättra.

"Pappa - när vi är hos dig nästa gång - då vill vi åka till klätterverket och klättra".

Så - vi har (i alla fall temporärt) - blivit "familjen alpinist" och mycket av den vakna tidens koncentration och diskussioner kretsar just kring klättring. Vi har provat klätterselar. Övat på inknytningar. Testat att sätta kilar och friends (ett slags expanderbara kilsäkringar) i klipporna runt huset. Pratat om fördelarna respektive nackdelarna med att använda krita på boll eller lösvikt.

Det är - enkelt uttryckt - ett visst (tämligen enkelspårigt) tema som kan skönjas i de dagliga samtalen inom familjen.

Barnen fyller snart år. Dottern har - sedan det år hon fyllde tre (och snart blir hon 9 år) en klättersele. Sonen måste givetvis också ha en. Så - nu när vi pratat mycket och länge om klättring på sistone - har vi kommit fram till att den idealiska födelsedagspresenten blir varsin personlig klätterutrustning till barnen.

Men - vad behöver man rimligen för klätterutrustning som barn? Jag tänkte ett tag och eftersom vi säkerligen kommer att klättra en del utomhus under sommarhalvåret tycker jag att barnen behöver:

- En sele (Helkroppssele. Barn grejar inte riktigt vanliga sittselar, i alla fall inte om de är små. De behöver en inknytningspunkt som sitter i brösthöjd för att minimera risken att de slår runt baklänges och blir hängande uppochned när de tappar/släpper taget om väggen/klippan.)
- En kritpåse (med kritboll - du vill INTE att små barn håller på med krita i lösvikt! Den tenderar nämligen att inte så länge vara kvar i just nyss nämnda påse då - utan att i stället spridas i små klumpar över ett mycket stort område - och över barnet själv. Och andra klättrare. Och deras mat. Ni  förstår.)
- En klätterhjälm (dels för att skydda barnet vid eventuella fall, men faktiskt oftare för att skydda deras huvuden vid klätterklippan, från saker som andra klättrare kan råka tappa på dem.)
- Klätterskor (Det är inte helt nödvändigt, men mycket roligare, eftersom de får bättre grepp med dem än med sina gymnastikskor)
- En ryggsäck (Att bära sina klättergrejer i)
- En låskarbin (Att koppla olika saker till selen i. Jag tänker främst - till en början - vattenflaska. Det blir snabbt varmt när man klättrar. Och vattenflaskor har en tendens att ha tappats bort just när de behövs som mest. Men givetvis kan en karbin användas till en massa olika bra grejer).

I helgen inhandlades det därför (med benäget bistånd, och glada tillrop från hon den där) ovan klätterpinaler. I två uppsättningar. Och här kommer ett tips till Er som faktiskt vill börja klättra med Era barn: Kolla på nätet om ni kan få tag på bra, billig utrustning. Jag tänkte köpa mina grejer i "kläm och känn-butik" och var runt och kollade några stycken. På naturkompaniet kunde de sätta ihop ett varsitt sådant här startpaket till respektive barn. För 2100 kronor. Per barn.

Övriga stora aktörer på marknaden (Tip/top, Sportkompaniet, Playground, Granitbiten) kunde få ner det till ungefär 1500.

Själv hittade jag till sist på sportmonstervaruhuskomplexet "Decathlon" vad jag sökte. Jag handlade i och för sig i själva butiken, men det var värt att kolla runt lite. Grejerna på Decathlon kom från framförallt det gamla anrika märket "Simond" och rubb som stubb kom vi lös på ungefär 1500kr. För bägge barnen. Sammanlagt.

Så - tipset "kolla runt" kan klart löna sig!

Sonens klätterutrustning. Klätterskor i stl 29! Hur sött är inte DET?!

Dotterns klätterutrustning. Lite större.

Klättring - men vad för sort?

Klättring är klättring, eller?

Jo - möjligen. Men vi klättrare älskar att för varandra ge så exakta beskrivningar på just den sorts klättring vi bedriver att vi brukar omge oss med en mängd olika definitioner för att bäst beskriva hur vår klättring är.

Dessa definitioner kan bygga på en mängd olika faktorer - som hur stort det vi klättrar på är, vad för utrustning eller teknik som behöver användas för att genomföra klättringen, hur vädret/underlaget är eller hur vi ser på så abstrakta begrepp som "miljöhänsyn", "historiska hänsyn" eller "etik".

Men låt oss inte förhasta oss - jag ska ge några exempel - utan att försöka bli för teknisk eller långrandig. Om vi först tittar till storleken på det vi klättrar på:

Vi börjar med små block, oftast upp till bara något fåtal meter. Klättring på dessa kallar vi för "bouldering", efter Engelskans "boulder" för "block". Bouldering är ofta tämligen tekniskt och akrobatiskt och en "led" är oftast bara några få (men svåra) rörelser. En sådan led kallas för "problem", för att indikera att det handlar om att så att säga "knäcka koden" för hur själva klättrandet på just den bouldern går till.

Klättring på större klippor kallas således "klippklättring" (och är den utan jämförelse vanligaste formen av klättring).

Ännu större berg (fjäll, alper,större bergskedjor etc.) kallas för "bergsbestigning".

Tar vi i stället hänsyn till underlag och/eller terräng och eller årstid brukar man i stort skilja på "bergsklättring", "isklättring" "mixklättring" (som är en blandning av de två) och "alpin klättring" som indikerar "mixklättring", men med inslag av snö i olika former också.

Inom "klippklättringen" brukar vi klättrare dela in oss efter hur själva säkringsmetoden ser ut. Här skiljer vi på folk som i huvudsak klättrar leder som preparerats med permanenta bultar och hängare för att säkra i, och folk som sätter egna - temporära säkringar. En klättrare som framförallt använder metoden med permanent utrustning är "sportklättrare" medan en som sätter egna, temporära säkringar kallas "tradklättrare" (där trad står för "traditionell" - och ses som mer konservativ än sportklättrare som har en ibland väldigt liberal syn på hur mycket man ska ändra i naturen - när man sätter upp sina bultar - för att kunna klättra).

Sportklättring och bouldering går att utföra inomhus och har i princip utvecklats från att vara en träningsform för klättrare till att bli en klätterdisciplin i sig själv. Klättrare som mest klättrar inomhus är således "inomhusklättrare". Vi som mest klättrar utomhus (eller i alla fall vill det) brukar lite vanvördigt kalla dem "plastklättrare" - dels för att klättergrepp för inomhus görs av plast men dels också för att det indikerar att det de hänger sig åt inte är "riktig klättring" eftersom den inte bedrivs i naturen.

Rörigt?

Möjligen. Men klättrare själva tar väldigt hårt på de här definitionerna. Som när en tidning skrev om klätter-SM 2001 och kallade vinnaren för "svensk mästare i bergsklättring". Då hade tävlingen gått av stapeln inomhus (tävlingar genomförs i princip alltid inomhus). Tidningen fick hundratals arga insändare från medtävlare som ville få det ändrat till "sportklättring" eller "inomhusklättring" medan flera tunga namn inom bergsbestigarlägret ville få det till "plastklättring" eller till sist till och med "simulerad klättring".

Det är viktigt med definitioner.

Speciellt för klättrare!

(Övningsuppgift: testa dig själv: - vad för sorts klättring är det på bilderna nedan? Facit publiceras om några dagar här på bloggen - lycka till! :-) )