Att börja klättra med barn (vilken utrustning behövs?)

"Pappa - när vi är hos dig nästa gång - då vill vi åka till klätterverket och klättra".

Det var orden som drog igång det hela. Faktiskt - utan de orden skulle den här bloggen aldrig kommit igång. Och det där med klättring skulle - högst troligt - varit ännu ett av "före detta intressen" som jag inte längre orkar underhålla riktigt.

Men så hände det sig att flera omständigheter i mitt liv samtidigt samspelade till att börja igen. 1) F - (hon den där) ville veta mer om klättring och ville så småningom testa själv. Vi gjorde en "innomhus-pröva-på" på klätterverket och hon tyckte det var kul. 2) Dottern, som går på dramagrupp i samma fastighet som nyss nämnda klätterverket - ville, då hon hämtades från dramagruppen in och "testa att klättra" och 3) efter lite tjat åkte de gamla klätterfotoalbumen fram (det är resultatet av det som du kan se som bilder i den här bloggen) och även sonen ville klättra.

"Pappa - när vi är hos dig nästa gång - då vill vi åka till klätterverket och klättra".

Så - vi har (i alla fall temporärt) - blivit "familjen alpinist" och mycket av den vakna tidens koncentration och diskussioner kretsar just kring klättring. Vi har provat klätterselar. Övat på inknytningar. Testat att sätta kilar och friends (ett slags expanderbara kilsäkringar) i klipporna runt huset. Pratat om fördelarna respektive nackdelarna med att använda krita på boll eller lösvikt.

Det är - enkelt uttryckt - ett visst (tämligen enkelspårigt) tema som kan skönjas i de dagliga samtalen inom familjen.

Barnen fyller snart år. Dottern har - sedan det år hon fyllde tre (och snart blir hon 9 år) en klättersele. Sonen måste givetvis också ha en. Så - nu när vi pratat mycket och länge om klättring på sistone - har vi kommit fram till att den idealiska födelsedagspresenten blir varsin personlig klätterutrustning till barnen.

Men - vad behöver man rimligen för klätterutrustning som barn? Jag tänkte ett tag och eftersom vi säkerligen kommer att klättra en del utomhus under sommarhalvåret tycker jag att barnen behöver:

- En sele (Helkroppssele. Barn grejar inte riktigt vanliga sittselar, i alla fall inte om de är små. De behöver en inknytningspunkt som sitter i brösthöjd för att minimera risken att de slår runt baklänges och blir hängande uppochned när de tappar/släpper taget om väggen/klippan.)
- En kritpåse (med kritboll - du vill INTE att små barn håller på med krita i lösvikt! Den tenderar nämligen att inte så länge vara kvar i just nyss nämnda påse då - utan att i stället spridas i små klumpar över ett mycket stort område - och över barnet själv. Och andra klättrare. Och deras mat. Ni  förstår.)
- En klätterhjälm (dels för att skydda barnet vid eventuella fall, men faktiskt oftare för att skydda deras huvuden vid klätterklippan, från saker som andra klättrare kan råka tappa på dem.)
- Klätterskor (Det är inte helt nödvändigt, men mycket roligare, eftersom de får bättre grepp med dem än med sina gymnastikskor)
- En ryggsäck (Att bära sina klättergrejer i)
- En låskarbin (Att koppla olika saker till selen i. Jag tänker främst - till en början - vattenflaska. Det blir snabbt varmt när man klättrar. Och vattenflaskor har en tendens att ha tappats bort just när de behövs som mest. Men givetvis kan en karbin användas till en massa olika bra grejer).

I helgen inhandlades det därför (med benäget bistånd, och glada tillrop från hon den där) ovan klätterpinaler. I två uppsättningar. Och här kommer ett tips till Er som faktiskt vill börja klättra med Era barn: Kolla på nätet om ni kan få tag på bra, billig utrustning. Jag tänkte köpa mina grejer i "kläm och känn-butik" och var runt och kollade några stycken. På naturkompaniet kunde de sätta ihop ett varsitt sådant här startpaket till respektive barn. För 2100 kronor. Per barn.

Övriga stora aktörer på marknaden (Tip/top, Sportkompaniet, Playground, Granitbiten) kunde få ner det till ungefär 1500.

Själv hittade jag till sist på sportmonstervaruhuskomplexet "Decathlon" vad jag sökte. Jag handlade i och för sig i själva butiken, men det var värt att kolla runt lite. Grejerna på Decathlon kom från framförallt det gamla anrika märket "Simond" och rubb som stubb kom vi lös på ungefär 1500kr. För bägge barnen. Sammanlagt.

Så - tipset "kolla runt" kan klart löna sig!

Sonens klätterutrustning. Klätterskor i stl 29! Hur sött är inte DET?!

Dotterns klätterutrustning. Lite större.

Klättring - men vad för sort?

Klättring är klättring, eller?

Jo - möjligen. Men vi klättrare älskar att för varandra ge så exakta beskrivningar på just den sorts klättring vi bedriver att vi brukar omge oss med en mängd olika definitioner för att bäst beskriva hur vår klättring är.

Dessa definitioner kan bygga på en mängd olika faktorer - som hur stort det vi klättrar på är, vad för utrustning eller teknik som behöver användas för att genomföra klättringen, hur vädret/underlaget är eller hur vi ser på så abstrakta begrepp som "miljöhänsyn", "historiska hänsyn" eller "etik".

Men låt oss inte förhasta oss - jag ska ge några exempel - utan att försöka bli för teknisk eller långrandig. Om vi först tittar till storleken på det vi klättrar på:

Vi börjar med små block, oftast upp till bara något fåtal meter. Klättring på dessa kallar vi för "bouldering", efter Engelskans "boulder" för "block". Bouldering är ofta tämligen tekniskt och akrobatiskt och en "led" är oftast bara några få (men svåra) rörelser. En sådan led kallas för "problem", för att indikera att det handlar om att så att säga "knäcka koden" för hur själva klättrandet på just den bouldern går till.

Klättring på större klippor kallas således "klippklättring" (och är den utan jämförelse vanligaste formen av klättring).

Ännu större berg (fjäll, alper,större bergskedjor etc.) kallas för "bergsbestigning".

Tar vi i stället hänsyn till underlag och/eller terräng och eller årstid brukar man i stort skilja på "bergsklättring", "isklättring" "mixklättring" (som är en blandning av de två) och "alpin klättring" som indikerar "mixklättring", men med inslag av snö i olika former också.

Inom "klippklättringen" brukar vi klättrare dela in oss efter hur själva säkringsmetoden ser ut. Här skiljer vi på folk som i huvudsak klättrar leder som preparerats med permanenta bultar och hängare för att säkra i, och folk som sätter egna - temporära säkringar. En klättrare som framförallt använder metoden med permanent utrustning är "sportklättrare" medan en som sätter egna, temporära säkringar kallas "tradklättrare" (där trad står för "traditionell" - och ses som mer konservativ än sportklättrare som har en ibland väldigt liberal syn på hur mycket man ska ändra i naturen - när man sätter upp sina bultar - för att kunna klättra).

Sportklättring och bouldering går att utföra inomhus och har i princip utvecklats från att vara en träningsform för klättrare till att bli en klätterdisciplin i sig själv. Klättrare som mest klättrar inomhus är således "inomhusklättrare". Vi som mest klättrar utomhus (eller i alla fall vill det) brukar lite vanvördigt kalla dem "plastklättrare" - dels för att klättergrepp för inomhus görs av plast men dels också för att det indikerar att det de hänger sig åt inte är "riktig klättring" eftersom den inte bedrivs i naturen.

Rörigt?

Möjligen. Men klättrare själva tar väldigt hårt på de här definitionerna. Som när en tidning skrev om klätter-SM 2001 och kallade vinnaren för "svensk mästare i bergsklättring". Då hade tävlingen gått av stapeln inomhus (tävlingar genomförs i princip alltid inomhus). Tidningen fick hundratals arga insändare från medtävlare som ville få det ändrat till "sportklättring" eller "inomhusklättring" medan flera tunga namn inom bergsbestigarlägret ville få det till "plastklättring" eller till sist till och med "simulerad klättring".

Det är viktigt med definitioner.

Speciellt för klättrare!

(Övningsuppgift: testa dig själv: - vad för sorts klättring är det på bilderna nedan? Facit publiceras om några dagar här på bloggen - lycka till! :-) )

Att utmana sig själv genom att klättra med barn

Nästan alla klättrare jag vet om klättrar för att de söker något slags utmaning. Antingen vill man utmana sig psykiskt, genom att klättra tekniskt svåra, kanske lite läskiga leder eller också vill man utmana sig fysiskt på leder som kräver uthållighet och styrka.

Vissa alpina klättrare tycker att de tränar sin mentala styrka genom att fysiskt klättra sig helt fysiskt - och psykiskt - utpumpade!

Att klättra med barn då? De klättrar ju normalt varken länge, högt eller svårt nog för att man själv ska hitta den där utmaningen? De orkar helt enkelt inte klättra på samma villkor som en vuxen - och att kräva samma utmaningar av barnet som av en själv i klättringen ter sig rent av omänskligt?

Samtidigt - här kommer en utmaning till dig som klättrar med barn. - Klättra samma leder som barnet - men på BARNETS VILLKOR.

Du vet - du når mellan två grepp på klippan lätt som en plätt, du når upp. Men ditt barn?

Själv är jag 186 cm lång. Min son är dryga metern. De greppen jag når, når inte han. Vi har helt enkelt väldigt olika klättertrknik. Vi har därför en klätterlek vi leker:

Han får klättra en led och vi noterar noga - genom att t.ex. märka alla grepp och fotplaceringar med krita. När han är klar måste jag klättra leden, med mina händer och fötter på "hans" grepp. Helt plötsligt har jag världens lurigaste led att klättra. En led som utmanar mig både psykiskt (få se hur bra DITT humör är när du trillat av en led 15 gånger och en fyraåring kommer med bra teknikförslag!) :-) och fysiskt (det tar på musklerna att försöka hålla balansen på en led, där höger hand, höger fot, vänster hand och vänster fot samtidigt ska samsas på samma kvadratmeter väggyta!)

Så - mitt tips till dig som VERKLIGEN vill ha utmaning i ditt klättrande - klättra med barn! På barnens villkor! Få saker kommer göra dig så stark och teknisk!

Att vara klättrare - vad är det?

"Jag är klättrare" hör jag mina barn stolt säga, och jag förstår dem precis. Jag är nämligen också klättrare.

Till skillnad från det mer modesta "jag klättrar" identifierar vi oss med just varandet i själva utövandet. Vi ÄR klättrare. Vi inte bara klättrar, eller tränar eller ens är SOM klättrare. Vi är så att säga "the real deal". I vart fall i våra egna ögon.

Men vad är en klättrare? Och vad gör en klättrare till just det? Kan vem som helst bli klättrare? Finns det några definitioner? Något som liksom gör det möjligt för "vanligt folk" utifrån att bedöma om någon är klättrare eller inte? Något objektivt begrepp?

Jag skall försöka förklara min egen definition:

I dess enklaste form är en klättrare "någon som klättrar". Själv vill jag lägga till ordet "regelbundet". Jag själv anser nämligen att för att vara klättrare måste man utöva själva klättringen någorlunda regelbundet.

Lika lite som någon som springer till bussen på morgonen är "löpare" blir den som vid något tillfälle klättrat "klättrare".

Däremot tror jag att vem som helst med intresse kan bli klättrare. Det kräver egentligen bara ett engagemang. Men du blir inte klättrare för att du äger en massa utrustning! Det handlar om engagemanget att faktiskt lära sig använda den! Du kan - rent teoretiskt - vara klättrare utan att äga (egen) utrustning alls! Det finns å andra sidan människor som har alla rätta grejer, men som inte är klättrare - därför att de inte klättrar regelbundet.

En klättrare klättrar.

Jag - som började klättra i slutet av 90-talet och sedan dess haft bra år, dåliga år och ibland medelmåttiga år som klättrare är således ändå trots min möjligen elitistiska syn - klättrare. Jag har fortsatt klättra, även då det inte gått bra. Även om det ibland varit "mest harvande" och även om jag liksom har "framtiden bakom mig". Jag har ändå viljan, motivationen och kunnandet att fortsätta - kanske i annan form än tidigare - men ändå.

Mina barn är klättrare numer. Vi har provat en del gånger tillsammans och de tycker själva det är väldigt roligt - både inomhus och utomhus - så de ser sig själva som klättrare.

Vi som är klättrare är just sådana - vi ser oss själva som klättrare innan kanske andra gör det.

Vi utövar klättring. Med något slags regelbundenhet. Och vi identifierar vår egen person med just utövandet. Vi är klättrare!

Nya tag - ny blogg

Nytt år (nåväl), ny klättersäsong (i alla fall), nya tag och ny blogg.

Här kommer jag efterhand att försöka skriva lite om mitt största fritidsintresse - klättring. 

Jag som skriver är "gammal" klättrare. Inte speciellt framstående eller känd eller ens duktig, men hyfsat entusiastisk. Jag har klättrat i numer rätt många år och under tiden samlat på mig rätt mycket både information, kunskap och bilder från klättringen. Det här är tänkt att vara lite av ett arkiv över mitt eget klättrande, men också ett sätt att försöka inspirera andra. 

Hoppas du hittar något du kommer att gilla!